Jag åkte upp till Bredbyn och hälsade på röda damen igår, och hon var sitt gamla jag igen och såg pigg ut! :) Maria tror att hon kan ha blivit åksjuk då hon inte är van vid att åka så långt som till Sundsvall. Blir det några långväga tävlingar nästa sommar får vi åka kvällen innan och sova över i närheten av tävlingsplatsen. Nu hoppas vi att det var åksjukan det berodde på, men hon ska ändå få ta det lite lugnt resten av veckan. Det kan hon behöva :)

 

Nästa vecka åker vi iväg till Näske och drar fram några lägre hinder för att se hur hon känns. Är hon tillbaka där hon var innan Njurunda så tar vi upp träningen inför Hästivalen 3-4 augusti, annars får vi åka iväg och kolla upp om hon har ont någonstans. Håll tummarna!

 

Nu ska jag slänga mig i duschen efter träningen och sen dra iväg och jobba 17-22.15. Kom och köp!

Tävlingen igår gick inte så bra. Berta var pigg och glad när vi lastade ur, och pappa skrittade fram henne för hand medan jag gick banan. Eftersom vi hade ett tidigt startnummer fick vi gå in på framridningen innan klassen börjat, så vi hade tid på oss att rida fram. Där var hon jättefin, jobbade på i en fin form i både traven och galoppen på en gång (hon behöver ofta få trava och galoppera igång i ca 10-15min innan jag kan börja kräva någon typ av form i vanliga fall), hon lyssnade både framåt och tillbaka och var allmänt glad. Sedan fick vi komma in på framhoppningen som var i ridhuset brevid. Där var det väldigt lugnt, alla höll sig undan och visade respekt för varandra och vi hade som sagt ett helt ridhus på några ynka ekipage, så det var gott om plats.

 

Allting kändes bra, så jag styrde mot krysset en gång. Berta tycker inte att det är lönt att hoppa såna fjutthinder, så hon klev bara över. Som  vanligt. Därför tog jag det bara en gång innan jag valde att hoppa räcket. Jag gjorde galoppfattning och hittade ett bra tempo, ropade att jag skulle hoppa, och styrde mot räcket. Där tog det tvärstopp. Jag tänkte att "ja, men jag kanske hade ett för dåligt tempo eller så var hon inte riktigt med på att vi skulle hoppa". Så vi tog det igen. Galoppfattning med ett högre tempo, ropade att vi skulle hoppa, styrde mot hindret (eftersom vi hade hela ridhuset kunde jag börja styra mot hindret tidigt och ha en ca 20 meters anridning), fick till ett bra tryck i galoppen - och hon hoppade jättefint. Jag tänkte att det måste varit något fel på min ridning den första gången. Högre tempo och mer tryck i galoppen var det som behövdes. Vi skulle ta räcket en gång till innan vi gick över till oxern. Jag red på exakt samma sätt den gången, med ett högre tempo och ett bra tryck. Tvärstopp. Här började jag fundera på vad som var fel. Det är inte likt Berta att stanna, hon brukar alltid försöka hoppa oavsett hur fel man kommer på hindret. Samtidigt kände jag att framhoppningarna är speciella. De är alltid stressande oavsett om man visar respekt för varandra eller inte, och insläppet till framhoppningen var snett framför hindren. Hon kunde ha reagerat på något ljus utifrån eller att hon höll koll på något som rörde sig utanför och inte hade fullt fokus. Jag fortsatte framhoppningen, och resten av sprången hoppade hon klockrent.

 

Då hon hoppat så pass fint på slutet kände jag att hon nog inte har ont någonstans iaf, för då hade hon stått emot mer eller tagit kråksprång. Så vi gick ut och väntade på vår tur. Fick komma in på banan, och gjorde galoppfattning när  vi fått startsignal. Ingen reaktion. Gjorde en ny galoppfattning och klappade till med spöet på bogen (så pass att det låter *klapp*, inte *klatsch*). Hon fattade galopp och jag styrde mot första hindret. Drev med både skänkel och sits, men fick inget riktigt gensvar, så de två första hindren hoppade vi i princip från stillastående. Sedan fick vi upp farten. 3:an hoppade hon jättefint! Styrde mot 4:an och fick in 4 jämna galoppsprång innan hindret. Vi hade en i stort sett perfekt avsprångspunkt när hon bestämmer sig för att lägga in ett galoppsprång till, vilket gör att hon river hindret innan hon ens börjat hoppa det. De bommar som låg kvar efter det, drog vi med oss med frambenen under språnget såklart. Vi fortsatte banan, fick en bra väg och ett jättefint språng på 5:an, halvdåligt språng på 6:an, men vi tog oss över. Styrde mot 7:an, som var grundomgångens sista hinder, och lägger upp ett bra tempo. Hinner tänka "det här blir ett bra språng!" eftersom allting stämde så bra. Tvärstopp igen. Funktionärerna fick bygga upp hindret, jag styrde mot det igen, och hon hoppade jättefint.    

Sådärja, nu tror jag att allting är packat och klart inför morgondagens tävling i Njurunda! Jag blir alltid så nojjig när vi ska iväg, och går igenom packningen om och om och om igen tills jag är helt yr och måste kolla om jag packat nånting överhuvudtaget... Men det ska nog gå bra, huvudsaken jag får med mig sadel, träns och Berta klarar vi oss nog :) Vi har startnummer 5 i 90:n och nr 1 i 1m. Jag är inte jättenöjd över att behöva starta först i andra klassen, men som tur är har vi ganska många ekipage efter oss i första klassen, så jag har lite tid på mig att plugga banskissen innan framhoppningen och bangången. När vi väl är på plats kommer jag förmodligen inte att bry mig om såna petitesser som startnummer.

 

Nu drar jag snart iväg till ICA och avverkar ett pass. Hela dagen har jag varit inställd på att börja jobba 15, sen kom jag hem och insåg att jag inte börjar förrän 16. Känns lite drygt bara att sitta på ICA till 22.15 då jag ska upp 4.30 imorgon... Hoppas att kunderna är snälla med mig ikväll :) 

Då var tävlingsdebuten avklarad! Första klassen var som sagt en 90cm clear round. Framridningen var katastrof, det var hästar överallt! Det hoppades hejvilt till höger och vänster och hälften av alla ryttare kunde nog inte högerregeln, så det blev till att gissa sig till vilken sida man skulle passera på... Men med en "nu jävlar är det jag som ska hoppa, så nu får ni flytta på er"-attityd så gick det också. Banan var ganska snällt byggd med lätta vägar och långa anridningar. Det finns egentligen inte så mycket att säga om den klassen, både jag och Berta gjorde det vi skulle, och vi tog oss runt felfritt! Perfektionisten i mig var lite missnöjd över vägarna då de inte blivit riktigt som jag ville ha dem, men det är som Maria säger; vi har haft en månad på oss, och har gått från helt otränade till det här. Jag måste banne mig sluta gräva ner mig i petitesser och nöja mig med mina egna insatser någon gång!