Nu i helgen började jag med ett nytt avsnitt i programmeringen. Efter att ha läst igenom kapitlet började jag med uppgifterna, där jag i vanlig ordning körde fast. Jag brukar alltid komma på en lösning på problemet om jag låter det vara en stund och går tillbaka till det senare, så det var det jag gjorde. Jag tittade på det i söndags. Hade fortfarande ingen aning. Tittade på det i måndags. Skrattade åt mig själv och stängde ner skiten. Tittade på det i tisdags. Satt som ett frågetecken. Tittade på det igår. Ville gråta.

 

Idag har jag inte haft någonting i skolan, så jag bestämde mig för att sitta hemma och ta mig an och lösa den här jäkla uppgiften. Om jag så skulle få gråa hår. Jag satte mig ner och sa till mig själv: "Jag kommer inte att kliva upp härifrån förrän jag förstått och kunnat lösa den här skiten.". Och här har jag suttit. Efter den första timmen satt jag fortfarande som ett frågetecken. Efter den andra timmen började jag freestyla och ändra allt till höger och vänster. Hade ändå ingen lösning på problemet. Efter den tredje timmen började jag om från noll och kollade så jag verkligen hängde med på vad som hände i koden. Hade fortfarande ingen lösning på problemet. Efter fyra timmar höll jag på att bryta ihop, raderade hela min kod och började om helt från början med allt. Efter att ha suttit här i fem timmar läste jag frågan igen, tittade på exempelkoden och tänkte "men vänta lite...", för att sedan ändra en rad. Tror ni inte att fanskapet till program fungerar? Fem timmar för EN RAD. Man kan bli sinnessjuk för midre.