Tävlingen igår gick inte så bra. Berta var pigg och glad när vi lastade ur, och pappa skrittade fram henne för hand medan jag gick banan. Eftersom vi hade ett tidigt startnummer fick vi gå in på framridningen innan klassen börjat, så vi hade tid på oss att rida fram. Där var hon jättefin, jobbade på i en fin form i både traven och galoppen på en gång (hon behöver ofta få trava och galoppera igång i ca 10-15min innan jag kan börja kräva någon typ av form i vanliga fall), hon lyssnade både framåt och tillbaka och var allmänt glad. Sedan fick vi komma in på framhoppningen som var i ridhuset brevid. Där var det väldigt lugnt, alla höll sig undan och visade respekt för varandra och vi hade som sagt ett helt ridhus på några ynka ekipage, så det var gott om plats.

 

Allting kändes bra, så jag styrde mot krysset en gång. Berta tycker inte att det är lönt att hoppa såna fjutthinder, så hon klev bara över. Som  vanligt. Därför tog jag det bara en gång innan jag valde att hoppa räcket. Jag gjorde galoppfattning och hittade ett bra tempo, ropade att jag skulle hoppa, och styrde mot räcket. Där tog det tvärstopp. Jag tänkte att "ja, men jag kanske hade ett för dåligt tempo eller så var hon inte riktigt med på att vi skulle hoppa". Så vi tog det igen. Galoppfattning med ett högre tempo, ropade att vi skulle hoppa, styrde mot hindret (eftersom vi hade hela ridhuset kunde jag börja styra mot hindret tidigt och ha en ca 20 meters anridning), fick till ett bra tryck i galoppen - och hon hoppade jättefint. Jag tänkte att det måste varit något fel på min ridning den första gången. Högre tempo och mer tryck i galoppen var det som behövdes. Vi skulle ta räcket en gång till innan vi gick över till oxern. Jag red på exakt samma sätt den gången, med ett högre tempo och ett bra tryck. Tvärstopp. Här började jag fundera på vad som var fel. Det är inte likt Berta att stanna, hon brukar alltid försöka hoppa oavsett hur fel man kommer på hindret. Samtidigt kände jag att framhoppningarna är speciella. De är alltid stressande oavsett om man visar respekt för varandra eller inte, och insläppet till framhoppningen var snett framför hindren. Hon kunde ha reagerat på något ljus utifrån eller att hon höll koll på något som rörde sig utanför och inte hade fullt fokus. Jag fortsatte framhoppningen, och resten av sprången hoppade hon klockrent.

 

Då hon hoppat så pass fint på slutet kände jag att hon nog inte har ont någonstans iaf, för då hade hon stått emot mer eller tagit kråksprång. Så vi gick ut och väntade på vår tur. Fick komma in på banan, och gjorde galoppfattning när  vi fått startsignal. Ingen reaktion. Gjorde en ny galoppfattning och klappade till med spöet på bogen (så pass att det låter *klapp*, inte *klatsch*). Hon fattade galopp och jag styrde mot första hindret. Drev med både skänkel och sits, men fick inget riktigt gensvar, så de två första hindren hoppade vi i princip från stillastående. Sedan fick vi upp farten. 3:an hoppade hon jättefint! Styrde mot 4:an och fick in 4 jämna galoppsprång innan hindret. Vi hade en i stort sett perfekt avsprångspunkt när hon bestämmer sig för att lägga in ett galoppsprång till, vilket gör att hon river hindret innan hon ens börjat hoppa det. De bommar som låg kvar efter det, drog vi med oss med frambenen under språnget såklart. Vi fortsatte banan, fick en bra väg och ett jättefint språng på 5:an, halvdåligt språng på 6:an, men vi tog oss över. Styrde mot 7:an, som var grundomgångens sista hinder, och lägger upp ett bra tempo. Hinner tänka "det här blir ett bra språng!" eftersom allting stämde så bra. Tvärstopp igen. Funktionärerna fick bygga upp hindret, jag styrde mot det igen, och hon hoppade jättefint.