Det här känns inte kul längre. När jag vaknade igår kändes det precis som att gå rakt in i en betongvägg. Gårdagens intensivdag med knappt några raster alls gjorde det inte bättre. Jag är helt slutkörd. 

 

På bowlingen i fredags sa en klasskompis: "Vad kul att få komma hemifrån, jag har inte varit ut på 2,5 månader!". Hon är inte ensam. Jag har haft 2 lediga helger utan plugg sedan skolan drog igång i mitten av augusti, då Dafna var här och då familjen var här. (Den sistnämnda helgen fick jag faktiskt sitta med en inlämningsuppgift 1-2 timmar på fredagkvällen, så helt ledig var jag inte...) Jag är sällan hemma före 17.30, och då ska det lagas mat så jag orkar plugga resten av kvällen.

 

Man ska ladda ner och lära sig nya program i alla nya kurser, det är uppgifter som ska göras, föreläsningar där man ska vara på alerten och försöka hinna anteckna så mycket man bara hinner, förberedelser inför laborationer, grupparbeten, repetition, repetition och repetition. 

 

Jag fick tillbaka tentaresultatet från ekonomin igår, D med 2-3 poäng från C. Fick ett mail av läraren att han tyckte vår rapport var så bra så den förmodligen skulle höja betyget ett snäpp om man låg på gränsen. Det betyder förmodligen ett C i en kurs jag lade ner 3 dagars tentaplugg på (+en jävla massa på projektarbetet, men det lärde jag mig inget av). Jag borde vara glad, men jag känner mig bara så... likgiltig? Jag är helt tom i huvudet och lever mest på autopilot. Kliver upp på morgonen, går till skolan, gör det jag ska, går hem, gör det jag ska och går och lägger mig igen.

 

Just nu hade varit ett ypperligt tillfälle för några dagars ledigt. Synd att högskolor och universitet inte har höstlov, och att vi dessutom har en tenta på måndag. Matte som dessutom aldrig varit mitt ämne.

What doesn't kill you makes you stronger brukar man säga. Problemet är väl bara att få skolan att inte ta död på mig. Det känns fan inte långt bort just nu.