En kund på ICA sa idag att han hade för sig att han handlat av mig förut, men att det var längesedan, så han frågade varför han inte sett till mig på ett tag. Jag svarade att jag bor och pluggar i Stockholm. Han frågade vad jag ska bli, och jag sa medicinsk tekniker. Då tittade han chockat på mig och sa: "OJ! Nu växte du mycket för mig!".

 

Den kommentaren var inte illa menat på något sätt, men den fick mig att börja fundera. Varför lägger vi så stor vikt vid yrken och titlar? Varför beror folks värde på vilken anställning de har? Mitt värde blir inte lägre för att jag jobbar på ICA, precis som att det inte blir högre för att jag pluggar på KTH. Jag kommer att vara samma Sandra oavsett om jag hoppar av min utbildning imorgon eller om jag blir chef på ett stort företag i framtiden. Vi måste sluta lägga så stor vikt vid prestationer, och se personen bakom prestationen istället. Det är inte bara en gång folk sett ner på mig när jag suttit i kassan, precis som att det hänt ett flertal gånger att folk sett chockade ut och klämt ur sig ett "oj..." när jag berättar vad jag pluggar till. Jag är samma person både när jag jobbar och när jag pluggar. Skillnaden är att det står ICA på mina kläder på jobbet. Trots det har folk så skilda uppfattningar om mig.

 

Alla yrken är viktiga på olika sätt. Brevbäraren ser till att du får din post, läkaren hjälper dig när du mår dåligt, hemtjänsten tar hand om dig när du blir gammal och butiksmedarbetaren jobbar för att du ska kunna köpa dina matvaror istället för att behöva odla dem själv. Skulle du kunna tänka dig ett liv där något av dessa yrken uteslutits? Förmodligen inte. Om alla blev ingenjörer skulle inte samhället fungera. Det verkar många ha glömt bort.

 

Jag är samma person oavsett vad jag jobbar med eller pluggar till. Mina prestationer gör mig inte till den jag är. Min personlighet gör mig till den jag är. Glöm inte det.