Mental inställning är någonting jag är extremt beroende av. Om det inte vore för min starka mentalitet skulle jag gett upp det mesta för längesedan. Min pappa har alltid sagt att "när Sandra bestämt sig för nåt, då blir det så.", och det är faktiskt ofta sant. Jag skulle påstå att det är tack vare min mentala inställning och viljestyrka.

 

Det svåra är inte att ändra sin inställning. Det svåra är att veta hur man ska ändra sitt tankesätt för att det ska hjälpa en att nå sitt mål. I julas, när Maria började nämna att jag skulle kunna få tävla Berta i sommar, tänkte jag först att det nog inte skulle finnas någon tävling på min nivå. Jag kan ju inte hoppa högre än typ 70cm. Sedan tog jag mig i kragen och tänkte "kom igen nu Sandra, du skulle inte hoppat 110cm-oxrar som 13-åring om du inte kunde hoppa.". När jag kommit ner till Stockholm igen efter jullovet började jag min mentala träning. I stort sett varje dag satt jag och tittade på tränings- och tävlingsfilmer på youtube. Studerade hur ryttarna ändrade sin ridning på olika hindertyper och olika höjder. Tänkte att "någon 80-klass bör jag nog klara av". Sedan blev det påsklov, jag åkte hem, och vi drog iväg och hopptränade i ridhuset. Innan hindren plockades bort kollade vi vad det högsta räcket låg på. 95cm. Jag trodde att det låg på 80. Mitt mål inför den här sommaren var att vi skulle ta oss runt 90-klasserna. Min förhoppning (inte mål, jag ville inte bli besviken) var att vi kanske skulle kunna starta en 100-klass i slutet av säsongen.

 

Jag fortsatte med min mentala träning. Varje dag. Sedan blev det juni, jag kom hem och vi började trimma inför tävlingarna. Tack vare kanske världens bästa hästägare fick vi chansen att åka iväg på en intensivkurs för Maggan Eriksson-Bech, som även hon jobbade mycket med mental träning. Hennes sätt att tänka hjälpte mig enormt, och det har jag haft stor användning av även när jag inte sitter på hästryggen. Om det inte vore för all träning, både mentalt och fysiskt, hade jag aldrig ens tänkt tanken på att hoppa någon enmetersklass alls.

Den mentala träningen hjälper mig med i stort sett allt jag gör. Med tankens kraft kan man vända mycket till sin fördel då man faktiskt klarar av så mycket mer än man tror. Nu är det 1,5 månad sedan jag åkte tillbaka till Stockholm och började skolan igen. Jag var fast besluten om att den här hösten skulle bli så himla bra. Trots att jag bor 55mil från familj och släkt, och upp mot 70mil från de flesta av mina kompisar. Jag har byggt upp mitt eget lilla rosa luftslott, där små ponnyer hoppar runt och äter sockervadd och skiter regnbågar, i princip. Jag har letat efter små positiva saker överallt. Det spelar ingen roll hur små de varit. Huvudsaken de har varit positiva. De dagar det regnat har jag tänkt på mysfaktorn med att åka buss med regnet piskande mot rutorna eller när jag får komma hem, koka te och tända ljus. När jag drunknat i plugg har jag dragit igång lite bra musik och bakat nåt sockerfritt för att känna mig lite gladare och få mer inspiration. Jag har tagit mig tid för en 25min morgonpromenad till Handen, där bussen till skolan går ifrån, och varit noga med att den promenaden varit min egen tid. 25 minuter där jag får släppa allt som har med måsten att göra, för att bara få vara ute och andas frisk luft. Ni ser själva, det är inte mycket jag ändrat på, men det har gett mig så otroligt mycket tillbaka.

 

Just idag känner jag mig lite som en överkörd ekorre från gårdagens tenta. Det är mycket jobbigare än man tror att, efter flera dagars plugg, sitta och skriva i drygt 3 timmar. Jag önskar att jag kunde få ta en helg ledigt, men det är lite för mycket som ska göras för att det skulle fungera. Det får bli mitt säkra pigga upp mig själv-kort; grädde med kakao och hallon, och tanken på morgondagens dressyrträning med Freja. OCH tanken på att jag idag lyckades chocka Sveriges bästa endoskopi-kirurg med den troligtvis mest brutala beskrivning av hans jobb han någonsin hört. Det kommer jag och mina klasskompisar att skratta åt länge.