Sluta tycka synd om dig själv?!

Goder afton både herre och fru. Och hen.
 
Jag kom precis hem och sitter nu och äter jordnötssmör. Sämre kunde man haft det. Jag måste bara berätta om min vanliga torsdagstripp till stallet. Busschauffören som körde till skolan imorse lyckades inte ladda ner min nya SL-biljett så jag satt på helspänn hela vägen dit och hoppades att det inte skulle komma någon kontrollant (det blir dryyyyga böter...). Sedan började jag fundera över hur jag skulle ta mig hem om min biljett inte gick att använda? Det är inte alla busschaufförer som är snälla och låter en åka ändå. Hursomhelst, han som körde på eftermiddagen fick ordning på biljetten och jag tog mig hem. Hem till ett regnigt, kallt och mörkt Haninge. Jag gick hem från busstationen i mina stackars tygskor som nog skulle ha gått i ide för en månad sen, om de själva fick bestämma. Jag klev in genom min dörr, tog av mig mina blöta skor, bytte om till varma kläder och andades ut. "Ikväll ska jag bara sitta hemma, och inte röra mig en centimeter mer än jag behöver!", tänkte jag. Sedan kom jag på att det var torsdag, och att jag hade kvällspasset i stallet.
 
I den sekunden kände jag för att lägga mig ner i fosterställning och gråta. Men istället tog jag mig själv i kragen och tänkte "Hallå där, det blir faktiskt inte bättre av att tycka synd om sig själv. Gör det bästa du kan av det du har." (JA jag tänker till mig själv i tredje person - fullt normalt.) Jag gjorde så gott jag kunde för att det "jobbiga måstet" inte skulle bli så jobbigt. Jag bytte ut mina tighta (och kalla) ridbyxor mot ett par gamla mjukisbyxor, åkte hemifrån tidigt för att slippa stressa, öste på med góvärme i bilen och lyssnade på härliga feelgoodlåtar på hög volym hela vägen dit. Sedan tog jag lååång tid på mig att fixa boxen medan jag funderade ut någonting jag och Freja kunde hitta på. När allting var klart gick jag och hämtade Freja i lervällingen, borstade upp henne så gott det gick, tog på  repgrimman och gick ut till ridplanen. Där pysslade vi på med allt möjligt, så som longering, flytta bakdel, backa och följa John. Sedan hoppade jag upp och red ett tag. En massa volter, åttvolter, skänkelvikningar och fram- och bakdelsvändningar. Helt plötsligt hade det gått en timme, och jag hade helt glömt bort att det ens kändes jobbigt från första början. Ibland kan man styra så himla mycket med enbart sin inställning.
Här får ni en peppande bild på Frejas box. Och hennes bajs.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0