En sak jag tänkt mycket på är all uppmärksamhet som Natural Horsemanship och "frihetsdressyr" fått i media. Är det verkligen så bra egentligen? Jag sitter ofta och fascineras över kommunikationen mellan häst och människa, men jag tror att det är väldigt många som ser den kommunikationen för tidigt i sin egen utveckling. Man ser att hästen dansar fram och lyssnar på minsta lilla vink, oavsett om ägaren rider med halsring eller står brevid på marken. "Så där vill jag också göra!", tänker man, och läser vidare. Många gånger står det mycket bra på internet, väldigt ofta står det också en himla massa strunt. 

 

Många som håller på med Natural Horsemanship anser sig inte vara hästens ledare. Man ser hur ledarhästen jagar bort de andra hästarna som står lägre i rang, och vet man inte hur ledarskapet hos hästar fungerar ser det många gånger ut som ren mobbing. "Men usch, jag vill inte vara någon ledare - ledare är ju dumma!", tänker man efter man sett hur det går till vid exempelvis fodringar. "Jag är inte hästens ledare - vi är kompisar.", har jag läst på många NH-bloggar. Jag tror att det är ett steg i fel riktning om jag ska vara helt ärlig. 

 

Ledarskap för mig är tydlighet, respekt och konsekvens. Jag är aldrig dum mot en häst (eller något djur överhuvudtaget). Det betyder inte att jag inte kan tillrättavisa på ett rättvist sätt. Jag är tydlig och konsekvent. Dessutom visar jag hästen respekt, någonting jag förväntar mig att få tillbaka. I min värld är det konstigt att man kan påstå sig hålla på med Natural Horsemanship, och trots det säga att man inte är hästens ledare. Ska man kommunicera med hästen måste man tala ett språk som hästen förstår, och där är rangordning och ledarskap A och O. Det må se elakt ut, men det är en av de mest naturliga saker som finns för hästen.

 

Man skulle kunna jämföra det med våra språk. Många tycker att tyska låter elakt, men man kan inte gå fram till en tysk, börja prata spanska (eftersom man tycker att spanska låter snällare, och man vill ju bara vara snäll mot den stackars tysken) och ta för givet att denne förstår. Det kommer att göra tysken förvirrad. Denne kommer kanske att börja förstå efter ett tag, men det kommer att leda till mycket förvirring och osäkerhet i början. Det är precis vad som händer om vi börjar prata något annat språk med våra hästar, än det enda språket de redan förstår. 

 

Det är långt ifrån bara en gång jag har fått vara tuff mot en häst. Jag tycker att det är viktigt att det finns kvar i bakhuvudet att det är ett stort djur man jobbar med. Små saker som kan verka obetydliga kan bli stora och rentav farliga i längden om man inte tar itu med dem. Som exempel kan jag ta en kväll i somras när Berta och Tiffy skulle få sin mat i stallet. Tiffy hade fått sin mat, jag gick in till Berta och började hälla över kraftfodret i hennes krubba när hon kom fram och tryckte upp mig mot väggen för att komma åt sin mat snabbare. Det är inte okej någonstans. Jag röt ifrån och backade upp henne så pass det gick (vi stod ju i hennes box). Någon som inte är van vid hästhantering och ledarskap kan ha tyckt att jag var tuff, "hon var ju bara hungrig...", men hur man än vill se hästarna som små bäbisar - är de faktiskt inte det. Hon ska inte klampa över mig, lika lite som att hon skulle klampa över en ledarhäst. Berta tittade lite chockat på mig, med sen den dagen respekterade hon mig och gav mig utrymme. Från den dagen räckte det att jag höll upp ett finger för att visa henne att hon skulle backa undan till jag gått därifrån.

 

Hade den situationen visats i media hade man bara sett en film där en tjej håller upp ett finger, och hästen väntar på "varsågod". Man hade inte tagit med "hallå där, respektera mig och ge mig utrymme!". Den viktigaste delen klipps bort, men herregud vilken kommunikation de har! Jag kan lova er att Berta inte fick några bestående men av den händelsen. Hon blev inte ledsen, hon fick inte ont och hon blev inte rädd för mig - och 5 sekunder efter jag backat upp henne var vi kompisar igen. Jag tycker personligen att NH är jättebra och jag använder mig mycket av det, men man får inte glömma bort att ledarskap är en viktig och, framförallt, naturlig del i hästens språk. Varför är vi så rädda för att säga ifrån och ta plats när vi umgås med hästar? 

Vissa kallar det här magi. Jag kallar det kommunikation. Berta följer inte mig för att hon måste, utan för att hon vill. Om hon var rädd för mig skulle hon inte följt efter. Om hon var rädd för mig hade hon inte varit avslappnad och gått med sänkt huvud. Hon är inte rädd för mig - trots att jag använder mig av ledarskap. Istället ser hon en trygghet i det. Ledarskap är inte elakt, det är en naturlig del i alla hästars liv.