För andra natten i rad har jag drömt att jag suttit på hästryggen. Natten mot igår var det dressyrträning på en sprallig Berta, vars ben flög åt alla håll i galoppen. Det var ren och skär lycka hos både henne och mig!

Inatt var det dressyrträning än en gång, men med en annan häst. En häst som var så känslig och försiktig som bara han kunde vara. En häst som alltid gjorde sitt bästa utifrån sina förutsättningar och bar sin ryttare som om hon var gjord av porslin. Victor. Jag har fortfarande inte förstått att han är borta. Trots att det kändes lite tungt att vakna upp till sanningen var det ändå en sån härlig känsla att kunna sätta igång honom i galopp på minimala hjälper igen och sedan bara rulla på medan jag sneglade ner på hans hals och såg en bra böjning, form och ett par öron som var fokuserade på ingenting annat än mig. Jag saknar honom♥