Ikväll ska mikrodatortekniklabben bli klar så jag kan lägga 100% fokus på anatomitentan nästa vecka sen. Usch, jag börjar verkligen bli less på den här cirkusen nu... Jag saknar känslan av att vara helt ledig någon gång. Tänk att få träna eller städa utan att behöva ha dåligt samvete över att man inte pluggar. 5 veckor kvar, hejja hejja!

 

Jag fick en kommentar på mitt förra blogginlägg. Det var en tjej som skulle googla fram ett telefonnummer och då fick hon upp min blogg som sökresultat. Då vi har samma efternamn blev hon nyfiken och klickade sig in, och lämnade några rader innan hon lämnade sidan. Jag vet inte varför, men jag blev glad av den kommentaren! Det stod inte så mycket, men bara grejen att någon för mig okänd människa lägger ner en liten stund av sin tid och energi på att lämna några rader och bara säga en så enkel sak som "Hej" kan verkligen göra min dag lite gladare. Precis som Anna skriver på sin blogg, personen kunde lika gärna hållt det för sig själv och gått vidare. Jag vet ju själv hur jag är när jag sitter och läser bloggar. I mitt huvud kommer det alltid upp saker som "vilken fin häst", "vad det ekipaget utvecklats", "hon/han är alltid så välklädd", "den här personen lyckas alltid vända saker till det positiva" osv. Men klickar jag på kommentarsfältet och skriver det till bloggaren? Nej! Skärpning nu Sandra!

 

Vad sägs om en utmaning? Varje dag resten av den här veckan ska vi alla lämna minst en snäll/positiv/peppande kommentar på någon annans blogg. Jag vet att vi klarar det! Varför hålla all positivitet för oss själva, då vi alla vet att delad glädje är dubbel glädje?