Some explanations

Nu tänkte jag dra lite snabbt om någonting jag inte orkat ta upp i bloggen på länge. Ni som följt med och läst sedan jag började blogga vet att jag haft problem med knäna efter att ha kört på tok med gummibåten. Detta var alltså 3 år sedan, och det blir inte bättre, snarare värre.

För två år sedan började jag få lite problem med värkande leder och muskler. Det har kommit och gått som i perioder, ibland har jag haft ont och känt mig stel, och ibland har jag inte haft ont överhuvudtaget. Även detta har med tiden blivit värre, och under de sämre perioderna har det varit riktigt illa. Har varit tvungen att stanna hemma från skolan även de första dagarna efter den värsta smärtan släppt, bara för att ta igen mig.

Det senaste är nu att även höfterna börjat ge vika. Det började för 2-3 månader sedan, och även det har blivit mycket värre, men på en väldigt kort tid.

Som det ser ut nu har jag alltså problem med knän, höfter, leder, muskler, och även rygg. Det går inte en dag utan att jag har ont i kroppen nuförtiden, och någonting så simpelt som en vanlig promenad i skogen kan bli väldigt jobbigt. När jag var 11-12 år tog jag med mig grannens hund och gick 1,5 mil, nu blir jag i princip sängliggande i en vecka (om det är lågtryck, då är det alltid som värst) av en promenad på 7-8km... Att alltid gå runt och ha ont tär ju såklart på både kropp och själ, så jag är konstant trött - sover 10-11 timmar varje natt då jag förut nöjde mig med 6-7. Dessutom känner jag att jag börjar tappa lite av livsgnistan, för hur roligt är det att inte kunna göra någonting utan att få ont?

Igår när jag red Victor travade vi en bit för att komma undan alla flugor/brems, och det kändes i både rygg, höfter, knän och vader. Jag har egentligen aldrig haft ont under ridpassen (utom i vaderna då, men så har jag haft 5-6 år tillbaka och bara när jag rider så det har egentligen inte med saken att göra), utan det är i princip den enda motionsform som alltid fungerat och jag aldrig fått ont av. Fortsatte resten av turen och kände ju längre tiden gick att det bara gjorde ondare och ondare, magen började krampa, och ena axeln likaså. Jag funderade på om jag skulle orka hela vägen hem eller om jag skulle behöva stanna och spy efter vägen. Kom på att om jag hoppade av skulle jag inte komma upp igen, och att gå hela den sista biten hem var inte att tänka på, så var helt enkelt tvungen att försöka hålla mig. Vi tog oss hem, och när jag hoppade av var jag helt slut i kroppen. Började se suddigt och orkade knappt stå upprätt, utan fick luta mig mot väggen och böja ihop mig om ni förstår vad jag menar. Allt detta av en enkel skrittur med lite trav, och dessutom under en period då min värk inte är lika påtaglig som under de riktiga lågtrycken. Förstår ni hur det ser ut då det är som värst? Jag går som en 80-årig tant, och svetten rinner. Orkar inte stå upp långa stunder, och än mindre gå längre sträckor.

Förra veckan (om jag inte minns fel) var jag därför till vårdcentralen och fick träffa en läkare. Hon tog mig faktiskt på allvar, och det kändes som att hon verkligen ville hjälpa mig till skillnad från många andra. Hon förstod hur jag kände mig, och poängterade även det jag tänkt mycket på - om det är så här när jag inte ens fyllt 19, hur blir det då när jag är 40? Om jag ens lever så länge, who knows? Hon tog bland annat upp reumatism som möjlig sjukdom, så har tagit 4-5 blodprov för att kolla upp både det och en del andra led- och muskelsjukdomar. Hon sa dock att det kunde ta upp till 15 år från det första symptomet tills det att man får ett positivt svar på ett blodprov för reumatism, så jag har väl bara 13 år kvar då... ;) Skämt åsido, jag har inte alltför stora förhoppningar på att vi ska kunna hitta någonting den här gången heller. Det kan låta konstigt, men på ett sätt hoppas jag ändå på att det ska vara reumatism. Det är en helvetisk sjukdom, men då har jag iaf fått en diagnos och vet att hjälp finns att få.

Förlåt för denna wall of text, men nu vet ni iaf hur det ligger till och varför jag varit så negativ den senaste tiden. Kanske jag lyckats dölja det i mina inlägg, vad vet jag? Har iaf försökt att ändå vara så positiv som möjligt när jag umgåtts med andra, bloggat osv. för att på något sätt kunna förflytta mina tankar från allt det negativa så jag inte ska gå och gräva ner mig fullständigt. Och hur kul är det att vara med en gnällspik egentligen? ;) Hursomhelst, nu vet ni hur det är.
Livet är som en dans på rosor - ofta vackert, men då man som minst anar det finns där en tagg...

Kommentarer
Postat av: ida

men usch och fy så hemskt :'( USCH!



vart är bilden tgen?

2011-07-06 @ 13:42:58
URL: http://idabn.blogg.se/
Postat av: Jeanette

Men stackare, det låter inte roligt alls. Hoppas nu att de hittar orsaken och därmed kan hjälpa dig! Styrkekramar i massor från Tårtan och jag!

2011-07-06 @ 17:34:59
Postat av: Anette

Gumman...tänk på att ensam inte alltid är det starkaste, vi finns för dig och du får gärna gnälla av dig, för jag tycker inte det är gnäll, du talar om hur du känner dig och vi finns för dig och bryr oss om dig. Hoppas du får ett svar som iaf talar om vad det beror på, bara att veta underlättar. Vi tänker på dig och kramar dig i massor <3

2011-07-06 @ 17:52:10
Postat av: Sandra

Ja precis, det är jobbigt bara att inte veta vad det beror på. Tack till er båda!♥ (Alla tre om man räknar med Tårtan! :)

2011-07-06 @ 18:05:27
URL: http://sandradamgren.blogg.se/
Postat av: ulrika vestin

hej...

jag tror att du skulle må bra av att gå till en osteopat. det har i alla fall funkat för mig och den oförklarliga värk jag har haft under många år. känner en väldigt bra som kommer till övik en gån per månad förutom under sommaren.

2011-07-22 @ 20:13:31
Postat av: Sandra

Hej!

Tack för tipset, det kanske skulle vara någonting! Nu kommer jag ju att flytta i slutet av sommaren så jag får leta upp någon i Stockholm :)

2011-07-22 @ 22:00:14
URL: http://sandradamgren.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0